Från drömmar om toscansk sol till svensk snö
Hur en artikel i söndagstidningen och ett besök hos en hobbyvingård i Loftahammar förändrade allt.
"Vad du än kan göra, eller drömmer om att du kan – börja det. I djärvheten finns geni, kraft och magi." – Goethe
Personligen har jag drömt om att äga en vingård ända sedan jag började intressera mig för vin i slutet av tjugoårsåldern. Då var fantasin en villa någonstans i Toscana, Umbrien eller Lazio – högt uppe på en solstänkt kulle, omgiven av blommor och vinstockar. Men om du inte råkar vara en techbro eller rysk oligark är den typen av dröm helt enkelt inte realistisk. I många år låg idén tyst parkerad.
En augustimorgon satt jag och drack kaffe i vår lägenhet i Stockholm när jag läste en artikel i söndagstidningen om en vingård i Sverige. Jag visste att svensk vin hade funnits i några år, men det hade aldrig fallit mig in att jag kanske skulle kunna byta en omöjlig italiensk dröm mot en mycket mer uppnåelig och praktisk variant – här i Sverige.
Artikelns huvudbudskap var ungefär: "Om du är intresserad av att starta en vingård, vänta inte tills du är pensionär." De hade rätt. Väntar du för länge är du för gammal för att arbeta med vinrankorna när plantorna når sina bästa år.
Så det var det. Dags att sätta igång.
I artikeln nämndes den nationella organisationen för svenska vinodlare, Svenskt Vin, som jag gick med i veckan därpå. Inom loppet av ett par mejl och ett telefonsamtal hade ingen mindre än deras ordförande, Sveneric Svensson, satt mig i kontakt med Jonas Hellqvist, som har en hobbyvingård i Loftahammar – bara fyrtio minuters körning från Västervik. Det spelade roll, för Västervik är där vi har vårt hus på landet och är delägare i en liten tomt. Plötsligt verkade den lilla tomten kunna vara god för något mer än gräsmatta.
Jonas visade sig vara väldigt välkomnande, och vi satte ett datum för en helg i september för att träffas och för att jag skulle kunna se hans vingård i verkligheten.
Den sista helgen i september var vädret perfekt. Solen sken och det var till och med varmt nog att promenera runt i T-shirt. Körningen till Loftahammar var hänförande, och vingården, när jag kom fram, var lika vacker. Jonas berättade att folk ofta stannar för att fotografera hans vinstockar, och när man ser dem på nära håll förstår man varför. Det är verkligen en fantastisk plats. Jonas var generös nog att visa mig runt och ge mig några tips om första stegen, vem man ska kontakta och vad man behöver tänka på. Han följde till och med med mig hem den dagen för att hjälpa till att välja rätt plats att börja plantera.
Jonas entusiasm för svensk vin var smittsam, och när han hade åkt var jag övertygad om att vi borde ge det ett försök. Jag kontaktade Lotta, som ansvarar för den grupp som äger marken vi delar vid huset på landet. Hon var entusiastisk och uppmuntrade mig att presentera idén för den bredare gruppen, så jag arrangerade ett par onlinemöten för att diskutera saker lite mer i detalj. Jag satte ihop en optimistisk budget med lite extra input från Jonas och Google. På presentationerna var nästan alla entusiastiska och, ännu viktigare, ingen var emot.
Vi var igång.
Vi delade upp den fortfarande imaginära tomten i femton delar som folk kunde köpa sig in i, och vår vingårdskolektiv, Mörtviks Vingård, var född. Samma helg efter godkännandet grävde jag upp några jordprover för att skicka till ett labb för analys – men jag kopplade inte ihop detta med det faktum att jag förmodligen också skulle behöva köpa gödningsmedel, vilket, det visade sig, varken är gratis eller billigt.
Spola fram till slutet av november. Den plats vi alla nu kommit överens om är täckt av ett tjockt lager snö, och det är bitande kallt. Vintern har kommit tidigt. Jag tar fram ett långt måttband och fyra lysande orangefärgade pålar för att markera ut vad jag tror kommer att bli tomtens yttre gräns. Det ser inte ut som mycket. Nästan patetiskt. Tvivel börjar krypa in. Saker ser dystert ut. Om vi ska sikta på att plantera nästa vår, som planerat, måste vi börja bearbeta marken och plöja fältet nu. Men det är knappast möjligt när marken är täckt av snö.
Det är då det slår mig – det uppenbara. I vinmakeri beror allt på vädret. Det är första gången jag någonsin startat ett projekt där så mycket helt enkelt är utanför min kontroll. Om saker går dåligt i andra projekt finns det vanligtvis någon att ringa, någon att övertala, något man kan åtgärda.
Men vem ringer man angående vinterns ankomst?
Bonden Thom, som har gått med på att hjälpa oss plöja fältet, är optimistisk – han tror att snön snart lättar och att marken under fortfarande är tillräckligt torr för att bearbeta.
Så vi väntar och ser, och hoppas att vädergudarna är på vår sida.